Min plats i naturen: 2015

Kristoffer och jag beslutade redan under förra årets Sarektur att vi skulle tillbaka. Men denna gång tog vi med oss våran kära turkamrat Otto.
Turen gick denna gång från Áhkka i norr till Kvikkjokk i söder.
Vi var utan civilisation, sociala medier, elektricitet, eller andra bekvämligheter i 13 dygn.

Jag kommer här att skriva lite kortare om våran tur, och istället låta bilderna tala för sig.

Första natten spenderades med Áhkka som vy. Den kristallklara sjön áhkkajaure låg helt stilla likt en spegel.

För att komma in i Sarek nationalpark behöver man ofta vandra ett tag innan man väl är inne i parken.
Denna gång beslutade vi oss att åka båt över áhkkajaure och vandra en dag genom Padjelanta nationalpark.

Båtfärden gick över en stilla sjö, som får en att hinna, under 45 minuter, bygga upp en inre spänning om vad som komma skall. Vilket fantastisk äventyr vi ska få uppleva!

Att vandra på foten av berget Áhkka är en mäktig känsla. Det ger även en känsla av "litenhet", respekt för natur och kultur.

Fjällets namn Áhkka betyder "drottning" och har för samer varit ett heligt berg som vaktat renbeteslanden Padjelanta, Stora sjöfallet och Sarek.

Att uppleva fjällvärlden är något som alla borde göra någon gång i sitt liv. Att få känna den friska luften i sina lungor, att känna vinden i ansiktet, att få känna marken under fötterna.

Vi hade dock inte förväntat oss att få uppleva såhär varmt väder som det var.
Vi lämnade sensommaren i Göteborg, och kom till riktig högsommar i fjällen.
Vandringen pågick i 25 gradig hetta och de enda vindpustarna vi fick över oss var från de miljoner mygg som beslutade sig för att spendera tid med oss.

"Det är otroligt ansträngande att vandra i den här hettan" har jag skrivit i min anteckningsbok. "De miljoner mygg som svärmar omkring oss, får mig att längta till en kall och regnig novembereftermiddag".

Varje lägerplats valdes med omsorg, för hur vinden ligger, närhet till rinnande vatten, bekvämlighet, i form av platt mark, och utsikt.

Utsikten var det första och enklaste att välja.

Denna plats har allt man vill ha på en lägerplats. Friskt, rinnande vatten, vindskydd, grästäckta fjällhedar, och sist men inte minst, en fantastisk utsikt.
Niják.

Sarek är ett område som inte besöks av allt för många människor. Därför kan man ofta få se, och komma nära djurliv. Vi stötte på en hel del djur, såsom älg, fjällvråk, rödsork, kungsörn, fjällemmel, lappuggla, småvessla mm.

Hermelin (Mustela erminea)
Hermelinen är ett litet mårddjur som livnär sig på sork och lämmel. Detta lilla rovdjur är talrikt i fjällvärlden, och är förvånansvärt orädda för människor.
Den tittade efter oss under en längre stund, och varm som närmast ungefär 5 meter bort.

Blåhake (Luscinia svecica)
Det vetenskapliga namnet betyder "Sveriges näktergal", och syftar på hanarnas vackra sång.

En del av de människor man stöter på under en vandring får man en speciell kontakt med.
Vi träffade en norsk kille som hette Steinar.

Han utmärkte sig till en början med att vara mycket trevligt, ödmjuk och hade lätt till skratt.

Det visade sig att han var ute på ett projekt via www.ms.no och han bar själv på sjukdomen.

En vanlig fråga till andra vandrare är hur länge de har varit ute, och hur länge de ska vara ute.
Steinar chockade oss alla tre med sitt svar: "Jag har varit ute sedan den 18 april och tänkte vara hemma igen den 7 oktober".
Hans resa går att läsa om på
http://www.ms.no/nyheter/i-maal-paa-nordkapp-etter-170-doegn

Steinar slog följe med oss under några timmar, vilket kändes roligt, och betryggande. Vi skulle nämligen ta oss över två svåra vad lite senare på förmiddagen.

Dessa två vad var ett stort orosmoment, då det varit varmt och skapat en enorm snösmältning vilket i sin tur leder till höga vattenstånd.
När vi väl kommer fram till jokkarna, så kan vi ta oss över det ena genom att gå på stenar, och det andra över en kraftig snöbrygga.
Vilken tur!

Här tog vi oss över med stor enkelhet.

På bilden: Otto Mårdén, John-Mehdi Ghaddas(Jag), Steinar Årset, och Kristoffer Svingen Malmström.
I bakgrunden ser ni sarekmassivet.

Steinar beslutade att ta samma väg som jag och Kristoffer tog förra året, över Pielaslätten, och därmed skildes våra vägar.
Vi fortsatte längs med bergssidan mot Låddebákte och rapadalen.

Här skiljs våra vägar åt.

Nu börjar äventyret på riktigt!

Vi vandrade längs med kammen, och ser hur det blir brantare och brantare.
Vädret blir sämre och sämre, och vi blir tröttare och tröttare.

Vy mot norr och Skarja.

Vi fick använda alla våra krafter för att ta oss upp för den här branten. Och med tanke på att regnet var påväg så var vi tvungna att skynda oss. För blöta stenar är lika med döden.

När vi tillslut tagit oss upp möter vi högfjällets karga natur. Här växer nästan ingenting och vinden är piskande kall och fuktig.

Väl uppe på högfjället gäller det att snabbt hitta bra lägerplats.

Vi befinner oss mitt bland molnen. Vi ser bara några meter framför oss, och vi får gå långsamt för att inte halka på stenarna.

Efter en mindre stigning börjar vädret skifta, och molnen rör sig sakta högre upp i luftmassan. Då ser vi Sareks pulsåder, Rapadalen.

Stuar skoárki och rapadalen.

Nu början en mödosam vandring ner till fjällbjörkskogarna och den vildaste delen av Sarek.

Att vandra utför är slitsamt för kroppen, och det blir otroligt tung för knäna att hålla emot.

Vi alla använder oss stavar när vi går utför. De fungerar bra till att hålla emot och för att se till så att man håller balansen. Det är trots att över 20kg extra vikt per man i varje steg.

Rapadalen kan liknas vid en regnskog. Det är fuktigt, tätbeväxt, obefolkat, vilt och vackert.

Då det faller mindre än 2000mm nederbörd per år här, räknas inte rapadalen till en regnskog, men känslan är densamma.

Då vi vandrar så nära floden vi kan slår vi även läger där. Och vi bestämmer oss för att ta oss ungefär 2 km söderut i dalen innan vi slår läger.

Låga moln, rör sig sakta genom dalen.

Enligt de väderleksrapporter vi läst innan turen, sades det att det skulle komma uppemot 40mm regn nästa dag.
Vi fick därför hitta en lägerplats där vi kunde stanna utan problem ett extra dygn. För när det hällregnar en hel dag är det inte kul att gå.

Detta var enda gången som vi kunde se fjälltopparna på södra sidan av rapadalen.

Regnovädret drar förbi på låg höjd.

När vädret blev bättre fortsatte vi vår vandring söderut mot Kvikkjokk.

Då vattenstånden varit väldigt höga, dras det oftas med slam och lera från flodbottnen. Detta stannar sedan kvar på mark och växter när vattnet drar sig undan. Efter torkning blir det som ett rökmoln efter varje steg.

När vi passerade Námmasj beslutade vi oss för att gå under berget Skierffe, istället för över som alla andra.
Vi förstår nu varför alla andra går över. Detta stenfält var otroligt svårforcerat. Vi fick klättra, krypa under, hoppa och kasta oss emellan stenbumlingarna.

Otto och berget Námmasj.

Fy faan för ett stenfält.

När vi efter två dagar kommit igenom stenfältet och efterkommande barrskog fick vi en otroligt vacker vy över "Porten till Sarek" från en av STF´s roddbåtar som vi lånade.

Skierffeklippan och Námmasj

Vi har nu tagit oss upp på kalfjället igen och ska snart börja vår vandring neråt, genom barrskog, mot kvikkjokk.

Nu går vi på kungsleden, vilket känns som en motorväg jämfört med Sarek.

När sista natten på kalfjället är gången, börjar vi för första gången prata om att turen snart är slut.
Visst ska det bli skönt att komma fram och få duscha och äta hur mycket choklad vi vill, men saknaden till vildmarken kommer att vara stor.

Här ser vi för första gången på nästan två veckor en riktig barrskog.

Den näst sista natten på turen var en av de märkligaste nätterna som jag varit med om.

Vi hade hittat en kanonfin sjö att slå läger vid. Barrskogstäta fjäll kantade sjösidorna och i bakgrunden sträckte sig blåa kalfjäll upp mot skyn.

När mörkret börjar lägga sig hör vi storlommens(Gavia arctica) ängsliga läte eka över sjön.
Dimman rullade sakta in från den närliggande mossen, och helt plötsligt dyker det upp en lappuggla(Strix nebulosa) och cirkuerar runt vårat läger flera varv.
Precis innan det blir mörkt hör jag en röst bakom mig: "Hello! How far away is the next hut?"

Jag tittar upp och ser en frusen ung kille stå bakom mig.
Jag svarar "Hi! It´s about two hours from here. But you should camp next to us."

Killen heter André och kommer från Österrike.

Han hade hört att solen är uppe hela natten i norra Sverige. Det stämmer ju, men inte under hela året.
Han delade lägerplats med oss och värmde sig vid elden.

När väl mörkret lagt sig startar ett annat skådespel, nämligen norrskenet!

Att få uppleva norrskenet i denna miljö, är något av det mest fantastiska som jag varit med om,

Dagen startades med frukost tillsammans med André, och därefter skildes våra stigar åt igen.

Otto, Kristoffer, André och John-Mehdi(Jag)

Då jag fått ett hål i min känga blev varje vad en blöt historia, men så länge man kan torka strumporna över en öppen eld och titta på stjärnorna kan jag inte vara nöjdare.